Sport: Tio höjdpunkter från 2010-talet

Sport: Tio höjdpunkter från 2010-talet

Innan vi går in med full kraft i det nya årtiondet blickar vi tillbaka på några av 2010-talets höjdpunkter i sportvärlden. 

Fantastiska fyran (2012) 
Sedan genombrottet hösten 2001 hade Zlatan Ibrahimovic växt ut till en av världens största stjärnor inom fotbollen och utan tvekan landets främsta i modern tid. Ligatitlarna avlöste varandra och när det var dags för Sveriges nya nationalarena hamnade anfallaren i strålkastarljuset. England bjöds in till den första landskampen och även om gästerna var ofina genom att ta ledningen med 1-2 genom Steven Caulker skulle det här bli Zlatans kväll. Han hade gjort matchens första mål i den 20:e minuten och efter pausvilan stod ”den långe” för ytterligare tre mål där cykelsparken från drygt trettio meters avstånd var kronan på verket. Arenan var därmed invigd på bästa sätt och Ibrahimovic kunde lägga en av sina bästa landskamper bakom sig.

Johan Olssons one man show (2013) 
En femmil i VM är alltid speciell och den soliga våren 2013 skulle inte vara något undantag. Efter att ha hållt ihop i en stor klunga den första biten började fältet splittras, Johan Olsson hängde med förhandsfavoriten Dario Cologna men när Schweizaren föll blev Olsson ensam – det vara det sämsta som kunde hända. Nu skulle svensken tvingas kämpa helt ensam i flera mil framöver, utan varken draghjälp eller det berömda ”suget” som skidåkare ofta pratar om. Trots det utökade han sin ledning för varje ledning som gick och hoppet om att det skulle räcka hela vägen började tändas.

Under de avslutande kilometerna började den stora klungan närma sig på ett läskigt sätt men Olsson lyckades hålla undan och ta sitt första individuella VM-guld, det guld som kommer bli mest ihågkommet från hans långa och framgångsrika karriär. Bedriften skulle, precis som för Stenson, resultera i ett bragdguld och det gjorde även att Olsson fick extra stor respekt i skidvärlden.

En magisk stafett (2014) 
Sverige kom till OS i Sochi med en stark trupp på skidsidan och när det var dags för damernas stafett snackades det om en möjlig medalj. Den blågula kvartetten som skulle försöka förvandla förväntningar till framgång var Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén, Anna Haag och Charlotte Kalla och under de tre inledande sträckorna hängde Sverige med på ett bra sätt men när Haag lämnade över till Kalla hade hon drygt 25 sekunder upp till Finland som gick ut i ledning. Jakten kunde börja.

Dittills hade mästerskapet varit lyckat för Charlotte, det hade blivit silver både i skiathlon och 10 kilometer i klassisk stil men den riktiga fullträffen saknades fortfarande. Den skulle komma i stafetten, hon inledde sin sträcka i ett rasande tempo och plockade in sekunder i rask takt men med en dryg kilometer kvar hade Kalla fortfarande några sekunder upp till Finland och Tyskland. Innan upploppet väntade dock en klättring och där lyckades svenskan komma ikapp och när det väl var dags för avgörandet visade Kalla sin klass, hon tog den sista kurvan på ett perfekt sätt och var sedan starkast under de avslutande hundra meterna. Sveriges första OS-guld i stafett på damsidan var därmed säkrat och en fantastisk upphämtning fullbordad.

Kollapsen i Rio (2014) 
Sverige missade som bekant VM 2014 men mästerskapet skulle ändå bli något som var värt att följa, inte minst för att det skulle hållas i Brasilien där flera av tidernas bästa spelare är fostrade. VM blev en publikfest och även en målfest där tanken var att Neymar skulle leda hemmanationen till guld och det såg länge bra ut, först slogs Chile ut i en dramatisk åttondel innan Colombia besegrades i kvarten. Kunde det här bli mästerskapet då Brasilien tog sig hela vägen, för första gången sedan på tolv år?

Svaret kom i semifinalen. Tyskland stod för motståndet och där började det riktigt illa för brassarna, redan efter tio minuters spel tog tyskarna ledningen genom Thomas Müller och det var tyvärr bara starten på en minst sagt mörk kväll. I stod det 0-5 på resultattavlan och det blev tillslut förlust med hela 1-7 efter att Oscar gjort ett tröstmål i matchens sista minut. Att Brasilien sedan föll ihop även i bronsmatchen mot Nederländerna (0-3) gjorde knappast saken bättre.

Skrällguldet (2016) 
Nuförtiden handlar det mesta i fotboll om pengar, ska man vinna måste man ha en stark ekonomi. Det är extra tydligt i Premier League där Manchester City tagit sig till toppen genom att knyta till sig en stormrik ägare, Chelsea har prövat samma metod men säsongen 15/16 skulle en ny spelare komma in i leken. Leicester var långt ifrån topptippade inför säsongen, faktum är att en del trodde att de skulle få svårt att hålla sig kvar i ligan men för varje omgång som gick började folk inse vilket bra lag det faktiskt var.

Ledda av den karismatiske tränaren Claudio Ranieri och med Jamie Vardy i målform lyckades det nederlagstippade laget hålla sig kvar i toppstriden långt in på våren och under de avslutande omgångarna fanns det inget som kunde stoppa dem. Ligan rundades av med elva raka matcher utan förlust som fullbordade en fenomenal säsong och klubbens första ligatitel någonsin. Liverpool bjuder på skönspel och City vinner flera guld men det är ändå Leicesters bragd vi tar med oss från Premier League under 2010-talet.

Henrik Stensons bragdsäsong (2016) 
Redan innan 2016 var Henrik Stenson en av landets främsta golfare genom tiderna, han hade flera fina resultat bakom sig och sakta men säkert började svensken få mer respekt runtomkring i världen. Sommaren 2016 skulle visa sig bli tidpunkten då han gick från utmanare till mästare. Efter att ha inlett The Open, i folkmun British Open, på ett trevande sätt började Stenson få upp farten på ett imponerande sätt. När den andra rundan summerades låg svensken tvåa, bara ett slag bakom Phil Mickelson och den duon skulle ett par dagar senare bjuda på stor show och dramatik. Den 17:e var det dags för den fjärde och sista rundan, Mickelson inledde i ledning men ju längre rundan kom desto bättre gick det för Stenson och med ett stabilt spel på de sista fyra slagen kunde svensken säkra sin första seger i en major.

Som om den bragden inte vore nog fullbordade Stenson ett fantastiskt år genom att ta silver när golfen bjöds in till de olympiska spelen bara några månader senare. Det kom därför inte som någon överraskning att just han fick ta emot Svenska Dagbladets Bragdguld samt vinna utmärkelsen ”Årets manliga idrottare” på den efterföljande idrottsgalan.

Frida Karlssons genombrott (2019) 
Ofta blir skidåkare bättre med åren, det krävs många vintrar och somrar av hård träning för att kunna nå den absoluta världstoppen men under vintersäsongen 18/19 visade en ung svenska att det kan ske betydligt snabbare än så. Redan under säsongspremiären hemma i Sverige visade Frida Karlsson att hon kunde utmana ett flertal svenska landslagsåkare men trots det väntade några veckor av tävlingar på en lägre nivå – hon ansågs inte riktigt redo för den stora scenen. Ett par riktigt fina insatser under Junior-VM gjorde dock att förbundskaptenen tänkte om och gav Karlsson chansen till säsongens stora höjdpunkt, VM i Seefeld.

Väl på plats i Österrike var alla spända på att se hur den unga svenskan skulle kunna konkurrera – svaret kom direkt. I mästerskapets första distanslopp, tio kilometer i klassisk stil, lyckades Karlsson ta en överraskande silvermedalj efter att ha utmanat storstjärnan Therese Johaug på ett imponerande sätt. Plötsligt ökade förväntningarna till en enorm nivå men trots det lyckades 19-åringen fortsätta att leverera, i stafetten hade hon stor del i att det blev guld och mästerskapet rundades sedan av med att kriga sig till ett brons på tremilen. Världsmästerskapet blev därmed en gigantisk succé och ett redan klassiskt genombrott.

Sikta mot stjärnorna (2018) 
Redan året innan Karlssons genombrott visade en annan ung svensk sin klass, efter att ha nobbat USA blev Armand Duplantis direkt landets största talang inom friidrotten och sensommaren 2018 skulle han få chansen att visa vad han kunde. EM i Berlin stod på schemat och det skulle bli en historisk stark tävling, speciellt finalen höll hög klass där ett flertal hoppare gjorde sina dittills bästa resultat i karriären.

Manegen var krattad för fransmannen Renaud Lavillenie som kom till Tyskland med ett OS- och hela fyra EM-guld i bagaget men under finalen fick han oväntat motstånd, inte minst av Duplantis som hade något extra att dra fram ur rockärmen. Med sitt hopp på 6,05 säkrade den unge svensken sitt första guld i seniorsammanhang och med det fina resultatet blev han även näst bäst genom tiderna – bara slagen av giganten Sergej Bubka. Sedan dess har det blivit silver på VM och om några månader har ”Mondo” chansen att ta sin första medalj i olympiska sammanhang. En lång karriär har bara startat.

Legendens avsked (2016) 
Viss, Usain Bolt höll igång även 2017 men det blev ”bara” brons på sitt sista VM så de flesta räknar året innan som hans stora avskedsföreställning. Redan åtta år tidigare hade Jamaicanen tagit dubbla OS-guld och i London fyra år senare blev det ytterligare tre guld. Inför resan till Rio de Janeiro var därför förväntningarna enorma på sprintern som redan kallades för tidernas främsta och hans sista olympiska spel skulle visa sig bli ”fit for a king”. Under de kommande dagarna skulle Bolt bjuda på stor show, 100 metersloppet (där sex stycken sprang på under tio sekunder) blev en kraftmätning där han tvingades ner på 9,81 för att säkra guldet och på den dubbla distansen var han återigen bäst – tiden 19,78 var säsongens bästa och de två första delmålen var därmed säkrade.

Mästerskapet skulle sedan rundas av med ytterligare ett guld, den här gången i korta stafetten, och Bolt kunde lämna sitt sista olympiska spel som friidrottens kung och en av hela sportvärldens största. Hela 2010-talet var en lång framgångssaga för Jamaicanen men avskedet i Rio får ändå ses som kronan på verket för ”Lightning Bolt”.

Den störste tackar för sig (2016) 
Precis som OS i Rio blev Usain Bolts stora avskedsföreställning blev den samma sak för en annan av modern idrotts allra största. Michael Phelps slog igenom redan 2001 då han tog sitt första VM-guld, tre år senare vann han hela sex OS-guld i Aten men även efter 2010 visade amerikanen att han var bäst. I London-OS fick han visserligen nöja sig med ”bara” fyra guld men i Brasilien visade han återigen sin klass, mästerskapet blev en stor succé där han tog tre guld i lagkapp och sedan guld i både 200 meter medley och fjäril. Att det bara blev silver på halva distansen gjorde egentligen inte så mycket, Phelps kan ändå blicka tillbaka på ett lyckat mästerskap och ett fint avsked från den stora scenen. Under 2010-talet tog amerikanen imponerande nio OS-guld och många är överens om att simsporten blivit tråkigare sedan Phelps tackade för sig.

 

Vad tycker du varit 2010-talets höjdpunkt? 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste artiklar

Kategorier

Taggar