Casinowings årskrönika för sportåret 2019

Casinowings årskrönika för sportåret 2019

Precis som för ett år sedan rundar vi av årets sista månad med en tillbakablick på tolv händelserika månader. 

Att summera ett år är långt ifrån en enkel uppgift, 2018 var ett år fyllt till bredden med saker som är värda att blicka tillbaka på och det här året har inte varit något undantag. Redan i februari var det dags för det första stora mästerskapet, alla världens främsta skidåkare tog sig till Österrike för VM i Seefeld och det skulle bli ett på många sätt framgångsrikt mästerskap för svensk del.

Inför mästerskapet fanns det stora frågetecken kring Stina Nilsson, bara ett par veckor tidigare hade hon skadat ena låret och det var oklart om hon verkligen kunde göra sig själv rättvisa. I efterhand fanns det ingenting att oroa sig för, 25-åringen lämnade Seefeld med tre medaljer där det tidiga silvret i sprint visade att hon kommit tillbaka i form på rekordkort tid. Några dagar senare säkrade hon ett guld i sprintstafetten tillsammans med Maja Dahlqvist och mästerskapet rundades sedan av med ytterligare ett guld när Nilsson, tillsammans med Charlotte Kalla, Ebba Andersson och Frida Karlsson lyckades hålla rivalen Norge bakom sig.

På herrsidan var varken VM eller världscupen någon höjdare, istället var det damerna som dominerade. Nyss nämnda Frida Karlsson stod för säsongens genombrott då hon gick från att vara mer eller mindre okänd till att vinna guld, silver och brons i sitt första seniormästerskap. Trenden fortsatte några månader senare, under slutet av året har en rad svenska tjejer imponerat och visat att de är i toppen för att stanna. Så sent som en dryg vecka innan jul tog Linn Svahn sin första seger i världscupen och av bara farten blev det kort därefter även sen seger i lag med Maja Dahlqvist. Fem VM-medaljer och mängder av pallplatser i världscupen talar sitt tydliga språk – 2019 har verkligen varit tjejernas år.

Nerver och medaljer

Vi kan även blicka tillbaka på ett lyckat år för skidskyttelandslaget och där blev det framgångar för både herrar och damer. Världscupen är alltid speciell men höjdpunkten var utan tvekan VM på hemmaplan i Östersund som bjöd på både dramatik och svensk succé. Norge dominerade precis som vanligt men vi fick ändå se flera fina svenska insatser, Hanna Öberg tog guld på distansen och samlade även ihop både silver och brons på två stafetter. Pressen att tävla på hemmaplan gjorde dock att mästerskapet även blir ihågkommet för Mona Brorssons genomklappning, svenskan hade chansen på guld men fyra bom i sista skyttet förstörde dagen och jakten på en individuell medalj får fortsätta 2020 då ett VM väntar.

Efter de båda mästerskapen kom våren som ett välkommet brev på posten och med den nya drömmar om guld. Fjorton lag i herr- och tolv i damallsvenskan i fotboll hade alla förhoppningar om att 2019 skulle bli deras år. I början hade både Djurgården och Rosengård svårt att leverera men ju längre säsongen gick desto finare blev spelet ute på planen, båda lagen gjorde sedan värvningar under sommaren som skulle stärka deras aktier. På herrsidan dröjde avgörandet till den allra sista omgången där järnkaminernas poäng borta mot Norrköping räckte för att säkra sitt första guld sedan 2005 och tolfte totalt. Stor hjälte blev  Marcus Danielson som under året vuxit ut till en härförare av tillräckligt hög klass att både styra ett allsvenskt försvar och slå sig in i landslaget. Backen är en av en handfull allsvenska lirare som har en rimlig chans att nå nästa års stora höjdpunkt – EM.

På damsidan blev det som sagt var guld för Rosengård som därmed tog tillbaka pokalen som Piteå lånat och tungan på vågen blev värvningen av Anna Anvegård som stod för flera viktiga mål under hösten. Mål som tillslut fällde avgörandet och säkrade ett nytt guld till den skånska dominanten. Trots guldet lär det knappast ha varit Anvegårds höjdpunkt.

En klassisk fotbollsfest

Några månader innan firandet i Skåne var anfallen nämligen med i det landslag som charmade stora delar av landet under VM i Frankrike. Inför mästerskapet fanns drömmar om en svensk medalj men konkurrensen var hård och i öppningsmatchen mot Chile övertygade laget inte sina tvivlare. Det blev visserligen seger med 2-0 men saker och ting skulle behöva bli bättre om man ens skulle ta sig vidare från gruppen. I nästa match blev det en planenlig seger mot Thailand (5-1) efter att Fridolina Rolfö gjort ett av turneringens vackraste mål men frågorna kring de blågulas form fanns fortfarande kvar. I avslutningen mot USA syntes det att laget hade en bra bit till toppen, det blev förlust med 0-2 men redan inför matchen var avancemanget till åttondelen säkrat.

Väl i nästa runda började Sverige få ordning på spelet, Kanada var visserligen en hård nöt att knäcka men Stina Blackstenius mål och Hedvig Lindahls straffräddning gjorde ändå att det blev seger med 1-0 och optimismen ökade. I kvartsfinalen stod Tyskland för motståndet och det var på pappret en stor utmaning men tyskorna hade inte övertygat under turneringen och Sverige tog en rättvis vinst efter att ha vänt 0-1 till 2-1. Plötsligt var man klara för medaljmatch. Frågan var bara om det skulle bli final eller bronsmatch.

Semfinalen mot Nederländerna var tyvärr långt ifrån Sveriges bästa match i mästerskapet, offensiven fungerade inte så bra som i de två tidigare matcherna och i förlängningen lyckades man inte hålla tätt i sin defensiv. Jackie Groenen sköt Nederländerna till final och Sverige till en bronsmatch mot ett England som imponerat under stora delar av VM. Många säger att fotboll uppfanns ute på de brittiska öarna och det har gjort att åtminstone England alltid räknar med guld, så har det varit sedan 1966 då herrarna vann VM på hemmaplan och numera finns även höga förväntningar kring damlandslaget. Semifinalförlusten mot USA var därför blytung och man tycktes inte vara riktigt på tå när det var dags att spela om bronspengen, Sverige inledde matchen väldigt bra och tog tidigt ledningen genom Kosovare Asllani – en kort stund senare utökades densamma till 2-0 genom Sofia Jakobsson. Engelskorna reducerade visserligen men närmare än så kom man inte utan Sverige tog brons och visade att man fortsatt är en nation att räkna med. Flera spelare gjorde väldigt bra ifrån sig, inte minst Madelen Janogy som fick sitt stora internationella genombrott vilket ett par månader senare resulterade i en flytt från Piteå till den tyska storklubben Wolfsburg. Kan 2020 bli året då hon erövrar Europa?

Nya stjärnor

Herrarna hade inget mästerskap 2019 men kan ändå blicka tillbaka på ett händelserikt år där en biljett till nästa sommars EM säkrades och där två nya stjärnor presenterade sig. Under årets gång har Alexander Isak tagit stora steg framåt, först som firad målskytt i den nederländska ligan och sedan som vass inhoppare i ett Real Sociedad som inlett säsongen 19/20 på ett övertygande sätt. Under året har den unge anfallaren även slagit sig in på allvar i A-landslaget, det blev bland annat två mål borta mot Färöarna och nu är det bara en skada som kan stoppa 20-åringen från att ta en plats i EM-truppen. Där tippas även Dejan Kulusevski finnas med. Doldisen spelade mestadels juniorfotboll under våren men lånades sedan ut från Atalanta till Parma och där har anfallaren slagit alla med häpnad. Under årets sista veckor har ett flertal storklubbar visat sitt intresse och mycket talar för att 2020 kommer bli ett väldigt speciellt år för 19-åringen som ökat sitt värde med flera hundra miljoner på bara några få månader.

Att hantera pressen

När sommaren övergick i höst kom en annan av årets höjdpunkter, värmen i Qatar hade flyttat fram VM i friidrott till September men det skulle visa sig vara värt att vänta på. Under stora delar av året hade både Daniel Ståhl och Armand Duplantis övertygat, Ståhl gick in i mästerskapet som världsetta och Duplantis som en av förhandsfavoriterna kring stavhoppsmattan. Trots att den unge svensk-amerikanen faktiskt inte gjorde någon av sina bästa tävlingar i karriären räckte hans 5,97 hela vägen till VM-silver, på samma höjd som Sam Kendricks som tog hem guldet. Det var ytterligare ett bevis på att 20-åringen är i toppen för att stanna.

Även för Daniel Ståhl skulle VM bli en succé, ja faktiskt en ännu större succé. Publikfavoriten kändes pressen inför finalen och fick inte riktigt tekniken att fungera men 27-åringens kast på 67,59 räckte ändå till ett VM-guld och hans firande är redan en klassiker.

Jag hade två mål. Först att ta mig till final och sen dundra på där. Det är underbart. Det är klart att 67,5, det är ingenting, men det är mästerskap och då gäller det. Jag finner inga ord, det är underbart.

Att summera ett helt år är som sagt var långt ifrån enkelt, jag har förmodligen missat någonting väldigt viktigt så det vore roligt att höra vad ni läsare tycker varit årets höjdpunkt. Ni är varmt välkomna att delge era minnen i kommentarsfältet. Gott nytt år på förhand så ser vi fram emot ett nytt spännande sportår! 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste artiklar

Kategorier

Taggar